PAUSEme

Ursäkta mig, men jag fastnade i en tanke.

att barnasinnet var oskyldigt och vitt.

Ovetande om allt,

tills någon sa:

- Du vet väl om alla krav som ska komma?

Du måste bli den bästa, den bästa du kan bli.

För du har bara en chans i livet.

En chans och inget mer. -

Så började man värdera, jämföra och tänka.

- Vad ska jag göra av mitt liv? -

- Jag får inte slösa bort det, innan allt är förbi. -

Så glömmer man bort att slutet inte är lyckan,

utan hur man lever och handlar på vägen dit.


Lev nu.

Nog om udda ..dikter.

För mig var det så. När jag var mindre levde jag i nuet.

Jag hade drömmar och fantasier. Jag gjorde det som föll mig in.

Och ofta blev det konstigt, men bra på något vis.

För jag var glad.

Tills någon nämnde något. Något om krav. Om alla dessa krav på unga människor.
Om utseende, om beteende.

Och jag tänkte,

är det så? Finns det dem som tänker så? Finns det dem som dömer så hårt?
Jag började iakta, och upptäcka att det finns de som tittar snett på allt som är annorlunda.
Och så började jag att tänka. Och att döma.
Döma mig själv, döma andra.

Allt blev bara fel.
Jag ska hitta tillbaka.