ty tanken som kommer först är ofta den rätta
Ursäkta mig, men jag fastnade i en tanke.
För var det inte så,
att barnasinnet var oskyldigt och vitt.
Ovetande om allt,
tills någon sa:
- Du vet väl om alla krav som ska komma?
Du måste bli den bästa, den bästa du kan bli.
För du har bara en chans i livet.
En chans och inget mer. -
Så började man värdera, jämföra och tänka.
- Vad ska jag göra av mitt liv? -
- Jag får inte slösa bort det, innan allt är förbi. -
Så glömmer man bort att slutet inte är lyckan,
utan hur man lever och handlar på vägen dit.
Lev nu.
Lev nu.
Nog om udda ..dikter.
För mig var det så. När jag var mindre levde jag i nuet.
Jag hade drömmar och fantasier. Jag gjorde det som föll mig in.
Och ofta blev det konstigt, men bra på något vis.
För jag var glad.
Tills någon nämnde något. Något om krav. Om alla dessa krav på unga människor.
Om utseende, om beteende.
Om utseende, om beteende.
Och jag tänkte,
är det så? Finns det dem som tänker så? Finns det dem som dömer så hårt?
Jag började iakta, och upptäcka att det finns de som tittar snett på allt som är annorlunda.
Och så började jag att tänka. Och att döma.
Döma mig själv, döma andra.
Jag började iakta, och upptäcka att det finns de som tittar snett på allt som är annorlunda.
Och så började jag att tänka. Och att döma.
Döma mig själv, döma andra.
Allt blev bara fel.
Jag ska hitta tillbaka.
Jag ska hitta tillbaka.
Var som du vill, inte som de vill.
walk your own way !
Jag blir så jävla arg, så satans jävla arg.
Kan ni inte stå för det ni tycker? Säger någon "Det här är coolt!", så instämmer ni. Säger någon "Det här suger kuk!", så instämmer ni.
Har ni inga egna tankar? Känslor? Funderingar?
Är livet bara en bana där andra bestämmer vad ni ska tycka, tänka och göra, eller?
Stå. På. Er. Och ta och skaffa lite självrespekt!
Det är ni värda.
De som känner för att ta åt sig, tar åt sig.
De som känner för att ta åt sig, tar åt sig.
fuck studying
Jag vill skriva, men ändå inte.
Jag vill skratta, men ändå inte.
Jag vill gråta, men ändå inte.
Jag vill vara modig, men ändå inte.
Jag vill vara ynklig, men ändå inte.
Jag vill leva, men ändå inte.
Jag vill vara mig själv, men ibland, bara ibland, vill jag vara någon annan.
okej, fick dampryck att skriva något, efter att ha pluggat och känt mig totalt opersonlig och faktasökande så ville jag... liksom ja, få vara lite som jag är. Ignorera eventuella "hej-jag-mår-dåligt"-meddelanden i diktgrejen eller w/e.
Mitt självförtroende är faktiskt helt okej just nu. c':
tråkbild <:
